EU och luften

Utskriftsvänlig versionUtskriftsvänlig version


       Illustration: Lars-Erik Håkansson

Allmän utveckling

Traditionell EU-politik på miljöområdet har varit att med hjälp av tekniska krav reglera olika verksamheter, t.ex. utsläpp från bilar och stora förbränningsanläggningar. De krav som ställts har sällan varit särskilt djärva, utan baserats på redan befintlig teknik.

Nya grepp togs i början av 1990-talet med det femte miljöhandlingsprogrammet och det s.k. Auto-oil programmet. I båda fall utgick man först från vissa miljömål och försökte sedan identifiera de bästa åtgärderna för att nå dem.

Detta arbetssätt har sedan tillämpats flera gånger. På initiativ från Sverige utarbetades en försurningsstrategi som presenterades av kommissionen 1997. Den utgår från det miljömål som redan 1993 slogs fast i det femte miljöhandlingsprogrammet, nämligen att det övergripande långsiktiga målet är att de kritiska belastningsgränserna för försurning inte ska överskridas någonstans i unionen. I strategin föreslogs ett delmål till år 2010 och en rad åtgärder för att nå dit. Strategin resulterade 2001 i ett direktiv som fastställer nationella utsläppstak för fyra hälsoskadliga, försurande och övergödande luftföroreningar.

Ett sjätte miljöhandlingsprogram för EU antogs 2002 och innehåller i stora drag samma miljömål för luftföroreningar som det tidigare programmet. Mellan 2001 och 2005 bedrevs i kommissionens regi ett omfattande arbete för att knyta ihop arbetet med luftföroreningar och staka ut åtgärdsbehov för perioden fram till 2020. Detta arbete, kallat Clean Air for Europe (CAFE), resulterade i en tematisk strategi för luftföroreningar som presenterades i september 2005. I strategin presenterade kommissionen nya etappmål för luftföroreningar för 2020, och hur dessa mål kan nås.

 


       Foto: @rild CC BY-NC-ND

Takdirektivet

Takdirektivet är ett av EUs viktigaste direktiv för att minska utsläppen av luftföroreningar. Det innehåller mål för hur mycket försurningen, halterna marknära ozon och människors exponering för skadliga partiklar i luften ska minska till 2010.

För att nå målen har varje land tilldelats ett nationellt utsläppstak för de fyra föroreningarna svaveldioxid, kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska ämnen (de tre förstnämnda är försurande, medan kväveoxider och flyktiga organiska ämnen tillsammans bidrar till bildningen av marknära ozon och alla fyra bidrar till ökade partikelhalter i luften).

Utsläppstaken skulle ha uppnåtts 2010, men en analys 2012 av den europeiska miljöbyrån (EEA) visade att tolv av medlemsländerna inte klarade att i tid uppnå sina utsläppstak för kväveoxider. Några länder missade också sina utsläppstak för flyktiga organiska ämnen och ammoniak.

En översyn av takdirektivet i syfte att fastställa nya, tuffare utsläppstak till 2020 påbörjades redan 2005, men har sedan kraftigt försenats. Förslag till nya utsläppstak för 2020 – och kanske också för 2025 och 2030 – väntas presenteras under hösten 2013.

 

Utsläppskrav på olika sektorer

Förutom takdirektivet finns EU-regler som begränsar utsläppen av luftföroreningar från en rad olika källor, som personbilar, lastbilar, kraftverk och industrier. Dessa beskrivs mer i detalj på vår engelskspråkiga hemsida.

 

Luftkvalitet och hälsa

Mellan 80 och 95 procent av EU:s stadsboende befolkning lever i en miljö där partikelhalterna i luften överstiger de riktlinjer för god luftkvalitet som rekommenderas av FN:s Världshälosorganisation (WHO), och minst 97 procent bor i områden där WHO:s rekommendationer for ozon överskrids. Experter vid den Europeiska miljöbyrån (EEA) har beräknat att luftföroreningarna ligger bakom närmare en halv miljon förtida dödsfall årligen i EU.

1996 antog EU ett ramdirektiv om luftkvalitet som de närmaste åren byggdes på med ytterligare direktiv som fastställde bindande luftkvalitetsnormer för en rad olika föroreningar: svaveldioxid (SO2); kvävedioxid (NO2); partiklar (PM10); bly; bensen; kolmonoxid (CO); ozon (O3); polyaromatiska kolväteföreningar (PAH) och flera tungmetaller.

Efter en översyn av luftvårdslagstiftningen ersattes de flesta av dessa direktiv av ett nytt samlat luftkvalitetsdirektiv som antogs 2008. De bindande minimikraven för de olika föroreningarna behölls, men en viss urvattning skedde genom att länderna gavs en möjlighet att fördröja uppnåendet av vissa krav med upp till fem år. Dessutom tillkom gränsvärden för mindre partiklar (PM2,5) – det årliga gränsvärdet sattes till 25 mikrogram per kubikmeter luft (µg/m3) och gäller från 2015. Detta kan jämföras med att WHO redan 2005 rekommenderde att för att skydda människors hälsa borde det årliga gränsvärdet för PM2,5 vara 10 µg/m3.

Efterhand har det framgått att många medlemsländer inte vidagit de utsläppsbegränsande åtgärder som krävs för att klara luftkvalitetsnormerna, särskilt vad gäller PM10 (som skulle klarats 2005) och kvävedioxid (som skulle klarats 2010). Dessa länder riskerar nu drabbas av höga böter om de fälls i Europadomstolen.

Kommissionen skulle egentligen 2013 genomföra en översyn av luftkvalitetsdirektivet och lägga fram förslag till skärpningar av gränsvärdena så att dessa bättre skulle återspegla WHO:s rekommendationer, men mot bakgrund av det stora antal överskridanden som fortfarande pågår och de kommande rättsprocesserna kommer en sådan översyn att dröja ytterligare några år.

 


       Foto: Amaury Henderick CC BY

EU:s beslutsprocess

När det gäller varor som kan flyttas över gränserna, t.ex. fordon och drivmedel, innebär EU-lagarna i regel harmonisering, vilket betyder att alla länder måste tillämpa samma krav. När det gäller stationära verksamheter, t.ex. kraftverk, och lokal luftkvalitet ställer EU istället vanligen minimikrav som måste uppfyllas, men där de länder som vill kan ställa strängare nationella krav.

De flesta beslut på miljöområdet inom EU fattas enligt den s.k. medbestämmandeproceduren, vilken innebär att parlamentet har lika mycket att säga till om som ministerrådet. Det gör att beslutsprocesserna kan bli ganska utdragna - ofta går det två år mellan förslag från kommissionen och slutgiltigt beslut i ministerrådet.

>> Läs mer 

En mer detaljerad beskriving av EU:s luftföroreningspolitik finns på vår engelskspråkiga hemsida.

takdirektivet (EU-kommissionen, på svenska)

takdirektivet (faktablad från sekretariatet, på engelska)