Hur mycket måste utsläppen minska?

Utskriftsvänlig versionUtskriftsvänlig version


       Foto: Kilom691 CC-BY-SA

Att fastställa en gräns för hur stora utsläpp av växthusgaser naturen och människan "tål" är av flera skäl svårt. Det osäkert hur klimatsystemet reagerar på utsläppen och vi vet ganska lite om hur naturen påverkas när klimatet förändras.

En vanlig utgångspunkt för att uppskatta en kritisk gräns för temperaturförändringar har varit att utgå från storleken på de naturliga förändringarna i klimatet.

I början av 1990-talet gjorde forskare vid Stockholm Environment Institute bedömningen att temperaturen får öka med högst 0,1°C per årtionde, vilket skulle motsvara den snabbaste naturliga förändring som skett de senaste 10.000 åren, och att den maximala höjningen av den globala medeltemperaturen jämfört med förindustriell nivå inte får bli större än 1,0 till 2,0°C (låg- respektive högriskgräns). Man menade att allvarliga effekter i ekosystemen kunde befaras om dessa gränser överskreds.

Senare forskning har visat att ekosystem och människor påverkas negativt även om medeltemperaturen globalt bara ökar någon grad över förindustriell nivå - vilket är den väntade effekten av redan gjorda utsläpp. I intervallet 1-2°C påverkas korallrev, våtmarker utmed kusterna, människors mat- och vattenförsörjning m.m.

Miljörörelsens paraplyorgainsation i klimatfrågor, Climate Action Network, anser att temperaturökningen måste begränsas till ett maximum som är lägre än 2°C över förindustriell nivå och att den därefter måste minska. Förändringens hastighet får inte överskrida 0.1°C per decennium för att ekosystemen ska hinna anpassa sig.

Klimatmålet max 2°C över förindustriell nivå antogs också av EU-ländernas regeringschefer i mars 2005.

 


       Foto: Dana Nuccitelli CC-BY-SA

Mot noll om hundra år

Om den maximalt acceptabla temperaturökningen sätts till 2°C över förindustriell nivå är det inte självklart vilka halter av växthusgaser i atmosfären det motsvarar - det beror på hur känsligt klimatsystemet är, dvs. hur mycket temperaturen förändras vid en viss haltökning.

I Sverige presenterade regeringens vetenskapliga råd sina slutsatser hösten 2007, där man konstaterar att halten växthusgaser i atmosfären inte får överstiga 400 ppm koldioxid-ekvivalenter (CO2-eq.) om vi med någorlunda säkerhet ska klara målet om max två grader över förindustriell nivå.

Eftersom halten idag ligger på ca 450 ppm CO2-eq. ställer det stora krav på minskade utsläpp framöver, se tabell nedan, där 1990 utgör basår:

  2020 2050 2100
Globalt + 10% - 50% - 100%
EU - 30-40% - 75-90% - 100%
Sverige - 20-25% - 70-85% - 100%

Globalt är siffran minus 10% till 2020 om 2004 väljs som basår.

Störst ansträngningar för att klara detta krävs i de rika länderna, där utsläppen är störst, men många utvecklingsländer måste också relativt snart börja minska sina utsläpp. Innan seklet är slut måste (netto-)utsläppen av växthusgaser i stort sett ha upphört.

Att Sverige enligt det vetenskapliga rådet ska göra mindre än EU baseras på att våra utsläpp per capita är lägre.

Läs mer:

Vetenskapligt underlag för klimatpolitiken (pdf, 2,5 MB). Miljövårdsberedningens rapport 2007:3.

 


       Foto: Pubilc Domain

Kan mer skog hejda växthuseffekten?

Om tillväxten i skogarna är större än vad som förs bort vid skörd sker ett nettoupptag av koldioxid. Skogarna är då vad som brukar kallas en "kolsänka". En ganska stor upplagring av kol kan också ske i de övre markskikten.

Globalt framförs ibland trädplantering som ett alternativ till att minska användningen av fossila bränslen för att dämpa ökningen av halten växthusgaser, men det finns en rad invändningar:

Vegetationens nettoupptag pågår bara så länge biomassan ökar. Upplagringen i marken balanseras på sikt av en ökad nedbrytning, särskilt om temperaturen ökar.

Idag fungerar de tempererade skogarna som en betydande kolsänka, som alltså tar upp en del av de utsläppta mängderna koldioxid från fossila bränslen. Men redan om 50-100 år kan skogsekosystemen globalt förvandlas till kolkällor, främst på grund av att nedbrytningen i marken går fortare.

En annan phpekt är att ett varmare klimat ökar risken för att hela skogsekosystem kan haverera. Det skulle i så fall bidra till att göra skogarna till utsläppskällor för koldioxid, i och med att biomassan från döende träd bryts ner.

Ser man skogens möjligheter i global skala skulle omkring en miljon kvadratkilometer - en yta motsvarande ungefär fyra gånger Storbritannien - behöva nyplanteras varje år för att suga upp den koldioxid som släpps ut från förbränning av fossila bränslen.

En massiv skogsplantering av detta slag är inte realistisk i en värld med växande behov av odlingsbar mark. Det finns många skäl att vända avskogningstrenden, men skogens främsta roll i klimatsammanhang ligger nog i att ersätta fossila bränslen i energisystemet.