Kalkning

Utskriftsvänlig versionUtskriftsvänlig version

I syfte att återställa skador och skydda mot ytterligare försurning pågår i Sverige dels en omfattande kalkning av sjöar och vattendrag, dels viss försöksverksamhet med kalkning av skogsmark.

Kalken upplöses efterhand genom samma slags vittringsprocesser som i kalkrika marker. På så sätt minskar surheten.


       Foto: Brian Digital CC BY-NC-SA


Kalkning av sjöar och vattendrag

Det svenska programmet för kalkning av sjöar och vattendrag är det största i världen. Genom kalkningen har tusentals sjöar och flera tusen kilometer vattendrag, ofta hela vattensystem, räddats eller fått chansen att repa sig efter försurningens skadeverkningar.

Efter bara något eller några år är emellertid större delen av den kalk som tillförts en sjö förbrukad. Det sura nedfallet fortsätter och därför är kalkning något som måste pågå ständigt eller i varje fall upprepas regelbundet allteftersom det kalkade vattnet byts ut mot nytt, surt vatten. Även när det sura nedfallet minskat rejält kan behovet av kalkning kvarstå under lång tid, eftersom flera decenniers nedfall till stor del ligger lagrat i marken och successivt tillförs sjöar och vattendrag.

Idag är det få som ifrågasätter nyttan av att kalka de sjöar och vattendrag som försurats genom mänsklig påverkan. Ibland kalkas dock även naturligt sura sjöar. Omdiskuterat är också att sprida kalk på våtmarker, i syfte att förbättra vattnet i sjöarna, eftersom vitmossor och andra organismer påverkas negativt.

Idag sprids cirka hälften av kalken med helikopter. En tredjedel sprids från specialbyggda båtar medan resten portioneras ut via så kallade doserare i rinnande vattendrag. Vattenkemiska och biologiska provtagningsprogram är kopplade till varje enskilt kalkningsprojekt.

 


       Foto: Netzanette CC BY-NC

Markkalkning

Även försurningsförloppet i marken kan motverkas genom kalkning. Då ökar pH-värdet och förrådet av utbytbara katjoner fylls på (basmättnadsgraden ökar), samtidigt som förekomsten av fria aluminiumjoner minskar.

Kalken kan ses som ett filter i skogsmarkens övre skikt, som förmår att fånga upp och neutralisera framtida surt nedfall innan det kommer åt att laka ut baskatjoner och/eller lösa ut giftigt aluminium.

Effekten av den pålagda kalken rör sig långsamt ner i marken, ungefär en centimeter per år, men kvarstår å andra sidan under lång tid framåt. På lång sikt har markkalkning positiv effekt på försurade ytvatten. En dos på 3-5 ton kalk per hektar beräknas med dagens nedfall i södra Sverige skydda marken mot försurning i 20-30 år.

I forskarkretsar är de flesta överens om att den fortgående utarmningen av marken som försurningen orsakar är mycket oroande. Men det råder delade meningar om nyttan av kalkningen är större än riskerna.

Det finns ett läger som, kort sammanfattat, anser att kalkningen riskerar att öka kväveläckaget, skada markvegetationen, störa bildningen av mykorrhiza och öka förekomsten av rotröta, samt att försurningens skadeeffekter överdrivs - fördelarna uppväger inte nackdelarna.

Det andra lägret varnar för att markförsurningen håller på att gå så långt att permanenta skador uppstår. Gör vi ingenting nu kan det bli för sent, eller i alla fall mycket dyrt, att säkerställa markens produktionsförmåga och den biologiska mångfalden.

I Sverige har markkalkning bedrivits som försöksverksamhet sedan 1989.

 


       Foto: Humancarbine CC BY-NC-ND

Vitalisering och vedaska

Ett sätt att motverka försurningens effekter i marken kallas ofta vitalisering.

Då sprids vedaska, i form av pellets, ibland i kombination med kalk. Syftet är inte bara att höja pH-värdet utan också att ersätta de näringsämnen som lakas ut av försurningen och/eller försvinner när biomassa skördas.

Många ser återföringen av aska som en förutsättning för ett långsiktigt hållbart skogsbruk, men även här finns skeptiska röster som menar att de långsiktiga konsekvenserna måste klarläggas innan en storskalig spridning påbörjas.

Från mitten av 90-talet fram till 2003 spreds aska i kombination med kalk framförallt i Skogsvårdsstyrelsens regi men i dagsläget (2007) sprids majoriteten av askor av entreprenörer och skogsbolag. Återföring av aska tog fart efter 2004, framför allt i södra Sverige.

 


       Foto: Nfontes CC BY

Vatten från egen brunn

Kalkning har också satts in för att avhjälpa försurning av grundvattentäkter. Ett alltför surt dricksvatten utgör en hälsorisk, framför allt genom att syran kan lösa ut skadliga metaller från ledningssystemet.

Det är främst i grunda, grävda brunnar i Syd- och Västsverige som vattnet kan ha låga pH-värden. I sådana fall har kalk tillförts antingen direkt i brunnen eller (dock med mer begränsad effekt) på marken i vattentäktens omgivningar.

 

Läs mer:

Kalkning (Hav- och vattenmyndigheten)