Politik

Utskriftsvänlig versionUtskriftsvänlig version


       Illustration: Lars-Erik Håkansson

Klimatkonventionen

Det var först i slutet av 1980-talet som klimatfrågan på allvar nådde den politiska dagordningen. FNs generalförsamling begärde 1988 en utvärdering av kunskapsläget, vilket fick till följd att den internationella forskarpanelen IPCC bildades.

IPCCs första rapport kom 1990 och utgjorde grund för generalförsamlingens beslut att lägga fram en klimatkonvention vid FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992.

I konventionen sägs att det slutliga målet är att "stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt".

Klimatkonventionen är en ramkonvention, och innehåller som sådan inga bindande krav på minskade utsläpp. De s.k. Annex I-länderna, omfattande de industrialiserade länderna, inklusive länderna i det gamla östblocket, uppmanas dock att stabilisera utsläppen av växthusgaser på 1990 års nivå till 2000.

Konventionen trädde i kraft 1994. I augusti 2007 hade den ratificerats av 192 parter.

Fakta: IPCC

I samarbete mellan de båda FN-organen UNEP och WMO bildades den internationella forskarpanelen IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change, 1988.
IPCCs senaste utvärdering presenterades 2007. Arbetet har dessutom genomgått både en vetenskaplig och politisk granskning. Det rör sig därmed om en av de mest omfattande internationella utvärderingar av forskningsresultat som överhuvudtaget gjorts.

Att sedan inte alla forskare håller med om allt i IPCCs rapport ligger i sakens natur - det finns knappast någon fråga av rang där alla forskare tycker lika. Men genom att samla en stor majoritet av forskarvärlden till samsyn har IPCC rapporter och slutsatser haft mycket stor betydelse för klimatfrågans politiska utveckling.
Läs mer:

- IPCC (på engelska)

 

Kyotoprotokollet

Första åtagandeperioden (2008-2012)

När väl ramkonventionen var klar började förhandlingarna om ett protokoll med lagligt bindande utsläppsmål för de industrialiserade länderna. Detta kallas Kyotoprotokollet och skrevs under i Kyoto, Japan, 1997.

Ländernas lovade följande:

Ökningar:  
+10% Island
+8% Australien
+1%  Norge
Frysning:  
0% 
 
Nya Zeeland, Ryssland, Ukraina
Minskningar:  
-5%  Kroatien
-6%  Japan, Kanada, Ungern, Polen
-7%  USA
-8%  EU-15 (kollektivt), Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Liechtenstein, Monaco, Rumänien, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Tjeckien

Protokollet omfattar sex växthusgaser: koldioxid, metan, dikväveoxid och de industriella gaserna HFC, PFC och svavelhexafluorid (SF6). Basår för beräkningarna är 1990 (eller 1995 för de industriella gaserna) och målår perioden 2008-2012 som genomsnitt.

Sammantaget innebar överenskommelen i Kyoto att i-länderna åtog sig att minska utsläppen med 5,2 procent perioden 1990 till 2008-12 (medelvärdet av utsläppen de fem åren).

Men efter mötet i Kyoto tog det nästan fyra år för parterna att enas om tolkningen av ett antal skrivningar i protokollet. Vid det laget hade USA hunnit få en ny president som i mars 2001 deklarerade att landet inte avsåg att fullfölja sitt åtagande, eftersom det skulle skada landets ekonomi.

Protokollet omfattar tre så kallade flexibla mekanismer:

  • Handel med utsläppsrätter, som kan ske mellan de länder som har åtaganden i protokollet.
  • Gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI), en möjlighet för länder med åtaganden att betala för och få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i ett annat land med åtaganden, t.ex. om Sverige bidrar till effektivare energianvändning i Estland.
  • Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM), där länder med åtaganden kan betala för och få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i ett annat land utan åtaganden. CDM-projekten ska även bidra till en positiv utveckling i det land där åtgärden genomförs.
  • De utsläppsrätter som förvärvas genom de flexibla mekanismerna ska vara "supplementära", dvs. att huvuddelen av ett lands åtagande ska göras i det egna landet.

De flexibla mekanismerna, och i synnerhet CDM, har utsatts för omfattande kritik från miljöhåll.

Hur användningen av sänkor och flexibla mekanismer påverkar ländernas åtgärdsprogram återstår att se, men troligt är att den ursprungliga minskningen på 5,2 procent under 20 år nu i bästa fall stannar kring ett par procent. Tas de ökande utsläppen i USA med i beräkningarna rör det sig sannolikt om en ökning av utsläppen från de berörda länderna. Och globalt sett blir det definitivt en ökning, eftersom många stora utsläppsländer står utanför.

Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005. Det är ett mycket litet steg framåt i relation till de minskningar av utsläppen som kommer att krävas framöver.

 

Andra åtagandeperioden (2013-2020)

I december 2012 enades medlemmarna av Kyotoprotokollet om en andra åtagandeperiod. Avtalet består av rättsligt bindande mål för 37 länder: Australien, alla medlemmar i Europeiska Unionen, Vitryssland, Kroatien, Island, Kazakstan, Norge, Schweiz och Ukraina. De sammantagna målen innebär utsläppsminskningar på 18 procent jämfört med 1990 års nivåer för den åtta år långa åtagandeperioden.

Nya Zeeland, Japan och Ryssland har vägrat nationella mål för en andra åtagandeperiod.
 

Köpenhamnsöverenskommelsen

Vid det slutliga plenumsammanträdet för UNFCCC i Köpenhamn 2009 noterades Köpenhamnsöverenskommelsen för alla 194 medlemmar av konventionen. Den uppmanar alla länder att tillkännage frivilliga mål för utsläppsminskningar, så kallade löften. Hittills har 86 länder, som tillsammans står för cirka 80 procent av de globala utsläppen, avgett löften.

Överenskommelsen har kritiserats hårt för att inte vara rättsligt bindande. Och även om alla löften hålls är de inte tillräckliga för att skydda världen från allvarliga klimatförändringar.

 

Efter 2020

Man har enats om att "ett protokoll, ett annat rättsligt instrument eller överenskommet resultat" som är "tillämpligt för alla parter" bör uppnås senast 2015 och genomföras 2020.